Det känns!

Vi har länge följt Fias kamp mot cancern.
Jag trodde hon skulle förlora kampen för två år sedan.
Då satt vi hos Ullis och vi skulle åka till Spanien veckan efter och Fia skulle
kanske komma efter senare och hon sa:
 
"Pass på att res, ha roligt, ät vad ni vill och bry er inte så jävla mycket!"
 
Jag trodde verkligen att det var slut då.
Hon orkade inte komma ner till Ullis i Spanien och hälsa på.
 
Men så fick hon kraft att göra operationen och hon fick en helt
annan blick.
Vi såg livsglädje igen.
 
Men de sista månaderna visste vi.
Nu fanns det inget mer.
 
Och igår skickade jag ett sms till Fia och fick inget svar.
 
"Hej Fia.
Vill bara skicka en tanke till dig... Du har kämpat hårt och vi är många många som beundrar dig och vi vill så gärna ha dig kvar. Tänk på alla goa skratt du förmedlat och skapat. Tänk på alla stölligheter du varit med om. Tänk på alla fina varma dagar du har haft. Tänk på alla goda råd och fina samtal du gett alla. Tack Fia för allt du bloggat om. Tack för du varit så öppen med allt.
Har du ont? Fryser du? Hoppas inte det. Linda in dig i en fin och mjuk filt och dröm dig bort. Värm dig och ha dina kära närmast. Jag saknar dig Fia!
Kram Anna K."
 
Men fick inget svar och nu är det slut.
 
Vilken kämpe vi förlorat!
Så jävla envis och så brutalt ärlig!
 
Men det är så mycket hon missar.
Varför måste den som vill så mycket förlora kampen?
 
Och hon älskade sitt jobb.
 
Hon levde för det och jobbade så hårt in i det sista!
 
Tack nattens drottning för alla goda råd runt hur det är att jobba inom
hemtjänsten.
Tack för alla diskussioner på Ullis ballkong.
Tack för att du vågade säga som det var och inte förskönade livet.
Du kommer alltid att vara en förebild men jag är så ledsen för att du aldrig fick det många tar
som en självklarhet.
 
Vi var inte närmsta vänner men jag visste att frågade jag dig så fick jag alltid veta sanningen.
Det är inte många som säger den till en.
Några handfulla få.
Tack Fia!
Det känns att du äntligen får vila och det gör ont!
 
"You know how the time flies
Only yesterday was the time of our lives
We were born and raised
In a summer haze
Bound by the surprise of our glory days

I hate to turn up out of the blue uninvited
But I couldn't stay away, I couldn't fight it.
I'd hoped you'd see my face and that you'd be reminded
That for me it isn't over.

Never mind, I'll find someone like you
I wish nothing but the best for you too
Don't forget me, I beg
I remember you said,
"Sometimes it lasts in love but sometimes it hurts instead."
 
 
 
 
 
 
Fia, jag, Ullis, Agneta och Lotta
augusti 2012.
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0