minkamera

Vi på en akutmottagning hanterar blod. Vi ger blod, vi torkar blod, vi suger blod, vi plockar upp blod och vi luktar blod.

När man öppnar en dörr till rum fyra och bloddoften slår emot en som en varm kväljande vägg och man tänker i en halv sekund; detta kommer gå åt helvete. Men så hittar den rutinerade och lugna kirurgen en annan väg för att stoppa blödningen. Den kirurgen som är lugn i alla situationer inne hos patienten, han som hittar andra vägar för att se till att de anhöriga får träffa patienten fler gånger än bara ett sista avskedstagande farväl. Han som inte är rädd för att ta fram tången och knippsa av om det behövs eller såga bort för att komma åt för att göra en livsavgörande handling. 

Åter igen har vi lurat döden.

 

Vi böjer oss ner för att flytta på en trasig jacka som ligger ivägen. Ser allt blod på golvet och undrar stilla; hur klarar kroppen att producera så mycket? Hur är det möjligt? Ibland är det inte möjligt och då fyller vi på. Vi vill inte ge upp. Men kroppen tål inte hur mycket som helst och vi kan fylla på litervis men resten av kroppen orkar inte och vi skriver klockslaget på pappret och arbetet med anhöriga börjar. 

För oss är det ett jobb och för dom är det ett livsavgörande. Vi finns där så länge de vill. Vi berättar, vi kramar, vi fångar in, vi jagar blicken, vi förklarar, vi sitter tysta. De förstår inte, vi måste prata klarspråk. Inga vägar förbi. Döden har inträffat. 

Vi har doften av döden i kläderna och vi tar adjö av de anhöriga. 

 

Vi tar fram skurhinken och blöter ner golvet så blodet löser upp sig och det försvinner. Försvinner ner i avloppsvattnet och blir renat igen till dricksvattnet som är livsviktigt. 

 

Vi torkar väggar och fönster och byter om och går hem och livet fortsätter som vanligt. Bråk om TVn, middagen som ska handlas, möten som ska planeras, ungar som ska köras, disk som ska plockas och för någon sekund så far tankarna iväg och man känner doften. Doften av rum fyra som fylls av blod och skillnaden mellan kamp och död är inte stor. Och så är man tillbaka vid diskbänken och torkar gamla matrester. Och livet går vidare och imorgon är en ny arbetsdag. En ny arbetsdag som kan betyda en varm och härlig kram från en liten krabat som fått en liten febertopp och en orolig förälder åker in för att få lugnande besked och den livsviktiga krabaten lunkar iväg med sin vinteroverall nerhasandes vid ryggslutet och man bara älskar sitt jobb med alla möten av människor och man tar sin värmande kaffekopp och hoppas på en lugn eftermiddag tillsammans med patienter och kollegor och livet fortsätter att lura döden och dess anhöriga.