Det är ganska okej.

 
 
När jag fick frågan i vintras om jag ville följa med till Kalymnos
så kunde jag inte svara.
Jag visste inte hur vårt liv skulle se ut.
 
Det här året har varit ett helvete men vi har lärt oss att leva med det i det tysta.
Idag är det ganska bra men vem vet hur det ser ut om några månader?
 
Att jag nu kan åka till Kalymnos är en seger, livets seger.
 
Ladda batterierna. Landa. Återhämta.
 
Tack för att du är en kämpe.
 

Fy fan!

 
Nu är det dags att ta tag i dessa dåliga vanor!
Så här ser de flesta kvällar ut för mig.
Godis, chips och andra kolhydrater bredvid mig i soffan.
I tisdags skadade jag ryggen på träningen.
Tappade balansen när jag hade skivstången över huvudet
och trillade bakåt och landade givetvis på ryggen.
En rejäl sträckning trodde doktorn, har fått en jävla massa skrämmande 
piller att käka mot smärtan så jag ska kunna röra mig någorlunda normalt.
Bajs.
Blir inte direkt slimmaer och starkare av att ligga i soffan och äta hela dagarna.
Imorgon börjar jag äta grönsaker, protein och juicer plus några promenader i väldigt lugn tempo.
 

Blodet luktar liv men ibland även död.

Vi på en akutmottagning hanterar blod. Vi ger blod, vi torkar blod, vi suger blod, vi plockar upp blod och vi luktar blod.
När man öppnar en dörr till rum fyra och bloddoften slår emot en som en varm kväljande vägg och man tänker i en halv sekund; detta kommer gå åt helvete. Men så hittar den rutinerade och lugna kirurgen en annan väg för att stoppa blödningen. Den kirurgen som är lugn i alla situationer inne hos patienten, han som hittar andra vägar för att se till att de anhöriga får träffa patienten fler gånger än bara ett sista avskedstagande farväl. Han som inte är rädd för att ta fram tången och knippsa av om det behövs eller såga bort för att komma åt för att göra en livsavgörande handling. 
Åter igen har vi lurat döden.
 
Vi böjer oss ner för att flytta på en trasig jacka som ligger ivägen. Ser allt blod på golvet och undrar stilla; hur klarar kroppen att producera så mycket? Hur är det möjligt? Ibland är det inte möjligt och då fyller vi på. Vi vill inte ge upp. Men kroppen tål inte hur mycket som helst och vi kan fylla på litervis men resten av kroppen orkar inte och vi skriver klockslaget på pappret och arbetet med anhöriga börjar. 
För oss är det ett jobb och för dom är det ett livsavgörande. Vi finns där så länge de vill. Vi berättar, vi kramar, vi fångar in, vi jagar blicken, vi förklarar, vi sitter tysta. De förstår inte, vi måste prata klarspråk. Inga vägar förbi. Döden har inträffat. 
Vi har doften av döden i kläderna och vi tar adjö av de anhöriga. 
 
Vi tar fram skurhinken och blöter ner golvet så blodet löser upp sig och det försvinner. Försvinner ner i avloppsvattnet och blir renat igen till dricksvattnet som är livsviktigt. 
 
Vi torkar väggar och fönster och byter om och går hem och livet fortsätter som vanligt. Bråk om TVn, middagen som ska handlas, möten som ska planeras, ungar som ska köras, disk som ska plockas och för någon sekund så far tankarna iväg och man känner doften. Doften av rum fyra som fylls av blod och skillnaden mellan kamp och död är inte stor. Och så är man tillbaka vid diskbänken och torkar gamla matrester. Och livet går vidare och imorgon är en ny arbetsdag. En ny arbetsdag som kan betyda en varm och härlig kram från en liten krabat som fått en liten febertopp och en orolig förälder åker in för att få lugnande besked och den livsviktiga krabaten lunkar iväg med sin vinteroverall nerhasandes vid ryggslutet och man bara älskar sitt jobb med alla möten av människor och man tar sin värmande kaffekopp och hoppas på en lugn eftermiddag tillsammans med patienter och kollegor och livet fortsätter att lura döden och dess anhöriga. 

Ett sista Hej Då...

Idag är det internationella kvinnodagen. För mig står den för kärlek, styrka, rättvisa och gemenskap.

Vi ska idag ta adjö av vår fantastiska Fia ♥ För varje ros, för varje tår, för varje kram som vi delar idag så visar det vilken saknad kvinna DU är Fia.
Du var styrkan, envisheten, partypinglan, vännen som sa din åsikt, kvinnan med ett bra jobb, fina vännen och en stark tro på att orka lite mer nästa dag också.

Idag säger vi adjö till en stark kvinna som ville mer och visade att det gick, att en enorm vilja kan övervinna sjukdom ett lite tag och få uppleva några extra golfrundor, en resa till, en vinterdag när solen värmer näsan och ett sista åk i backen.

Tack Fia för allt. Du värmer oss.
 

Det känns!

Vi har länge följt Fias kamp mot cancern.
Jag trodde hon skulle förlora kampen för två år sedan.
Då satt vi hos Ullis och vi skulle åka till Spanien veckan efter och Fia skulle
kanske komma efter senare och hon sa:
 
"Pass på att res, ha roligt, ät vad ni vill och bry er inte så jävla mycket!"
 
Jag trodde verkligen att det var slut då.
Hon orkade inte komma ner till Ullis i Spanien och hälsa på.
 
Men så fick hon kraft att göra operationen och hon fick en helt
annan blick.
Vi såg livsglädje igen.
 
Men de sista månaderna visste vi.
Nu fanns det inget mer.
 
Och igår skickade jag ett sms till Fia och fick inget svar.
 
"Hej Fia.
Vill bara skicka en tanke till dig... Du har kämpat hårt och vi är många många som beundrar dig och vi vill så gärna ha dig kvar. Tänk på alla goa skratt du förmedlat och skapat. Tänk på alla stölligheter du varit med om. Tänk på alla fina varma dagar du har haft. Tänk på alla goda råd och fina samtal du gett alla. Tack Fia för allt du bloggat om. Tack för du varit så öppen med allt.
Har du ont? Fryser du? Hoppas inte det. Linda in dig i en fin och mjuk filt och dröm dig bort. Värm dig och ha dina kära närmast. Jag saknar dig Fia!
Kram Anna K."
 
Men fick inget svar och nu är det slut.
 
Vilken kämpe vi förlorat!
Så jävla envis och så brutalt ärlig!
 
Men det är så mycket hon missar.
Varför måste den som vill så mycket förlora kampen?
 
Och hon älskade sitt jobb.
 
Hon levde för det och jobbade så hårt in i det sista!
 
Tack nattens drottning för alla goda råd runt hur det är att jobba inom
hemtjänsten.
Tack för alla diskussioner på Ullis ballkong.
Tack för att du vågade säga som det var och inte förskönade livet.
Du kommer alltid att vara en förebild men jag är så ledsen för att du aldrig fick det många tar
som en självklarhet.
 
Vi var inte närmsta vänner men jag visste att frågade jag dig så fick jag alltid veta sanningen.
Det är inte många som säger den till en.
Några handfulla få.
Tack Fia!
Det känns att du äntligen får vila och det gör ont!
 
"You know how the time flies
Only yesterday was the time of our lives
We were born and raised
In a summer haze
Bound by the surprise of our glory days

I hate to turn up out of the blue uninvited
But I couldn't stay away, I couldn't fight it.
I'd hoped you'd see my face and that you'd be reminded
That for me it isn't over.

Never mind, I'll find someone like you
I wish nothing but the best for you too
Don't forget me, I beg
I remember you said,
"Sometimes it lasts in love but sometimes it hurts instead."
 
 
 
 
 
 
Fia, jag, Ullis, Agneta och Lotta
augusti 2012.
 

När den blinde inte ser!

Idag hade vi besök i skolan av en blind.
 
Han blev blind vid 34 års ålder.
Helt svart.
Inte en enda skugga ser han.
 
Jag frågade vad han saknade mest att se:
 
-Er, era ansiktsuttryck.
 
Och han har ju så rätt. Tänk att inte kunna se kroppsspråket
eller hur den du pratar med ser ut.
 
-I början var det bilkörningen jag saknade mest men nu saknar jag ansikten.
Men min högsta dröm är fortfarande att köra en Formel 1-bil.
 
 

Rosa bandet 2012!

Det är helt okej att skänka ett sms eller två till cancerforskningen:
"För att skänka 100 kronor till Cancerfondens Rosa bandet-kampanj, sms:a KÄNNA till 72988."
Så SMS:a nu!
 
 


Mespröppen cancer!

Fia ä ingen mespröpp, ho ä stark som en oxe åh stönig som e gammel åsne.
Men cancern, dä ä en rekti mespröpp dä.
Åh nu kan Starka Fia få litte lugn o ro ifrå mespröppen
så ho kan få ordning på magen sin, dä lelle som finns kvar
av den.
Shas mespröppen shas!
 
Bilden snodde jag från Fia.
Bara rakt av så där.
 

Du betyder! Du ska komma tillbaka! Du finns!

Händer inte mycket just nu.
Vi håller tummarna och visar omtanke för en av våra bästa vänner.
Han fick en ny lever igår.
 
Ett liv har släckts för att ge våran R ett värdigt liv tillbaka.
Det är många tårar mellan hopp och förtvivlan.
 
Jag vaknar på nätterna och hör telefonen ringa. Tror det är någon från sjukhuset som ringer.
Men telefonen har inte alls ringt. Det är drömmarna som spelar mig ett spratt.
Drömmarna är ett sätt att ventilera alla känslor som virvlar runt.
Och de spinner på i en himla fart.
 
Men längs vägen finns familj och vänner som ger sitt stöd och visar sin omtanke.
Det värmer att vi har allt detta runt oss och det minsta lilla stöd och fina ord betyder så mycket!
 
Kärlek!
 

Man ska inte räkna så mycket!

Vill bara upplysa den engelske Direktörn om
att det inte är viktigast att vinna utan att deltaga.
 
 
 
 

Den som gjorde detta borde få ett fint pris!

Eija Kinnunen,
du kan dra åt helvete.
 
 
 
 

Om Axel. Och Helena!

I våras kom jag i kontakt med Axel och hans familjs kamp mot cancern.
Genom deras blogg
Fy faan rent ut sagt vilken styrka vi människor har.
Hur klara föräldrar av vardagen när man får veta att ens barn har cancer?
 
Jag fick veta om Axel genom Helena.
Helena lärde jag känna för många år sedan när jag skulle starta min scrapbookingbutik.
Hon hade då en egen butik och var även grossist.
Även hon är en kämpe.
Hon är driven och gör inget av slumpen.
Hon är stark och startar de projekt hon tror på.
En riktig entreprenör.
Hon älskar att resa och träffa nya människor och knyta kontakter.
Vi har ätit lunch i Los Angeles och tagit en drink på båten till Tyskland.
Och nu i våras började hon skriva om en cykelresa till Paris.
Jag trodde hon hade förlorat det helt.
Va faan ska hon göra???
Cykla till Paris???
 
Sen läste jag om Axels kamp.
Självklart ska hon cykla till Paris.
Och hon kommer klara det galant tänkte jag.
För bestämmer hon sig för något så gör hon det till 100 %.
 
Helena, Axels Pappa och Team Rynkeby Malmö nådde målet i fredags
och vid Eiffeltornet var Axel.
Axel fick se sin Pappa cykla i mål i Paris.
Vilken kämpe!
 
Axel, Helena, Pappa Fredrik och alla andra
är hjältar och har kämpat i många dagar!
 
I fredags tog Axel emot sin Pappa på mållinjen i Paris.
Den kampen var över.
 
I måndags tog änglarna emot Axel.
Hans kamp var över.
 
Nu börjar nästa kamp för Axels familj.
 
Ge dem styrka.
 
 
Bild lånad av Helena.

Livsviktigt!

De flesta av er som läser detta inlägg tänkte inte på döden för en minut sedan.

Men nu gör ni det.

Och då vill jag passa på att få eran uppmärksamhet.

Förhoppningsvis så dör ni inte idag eller imorgon.
Men den dagen ni kanske får en stroke, hjärtinfarkt eller går bort i en olycka,
då vill en sjuk människa ha erat organ.

Låt denne få detta.
Låt anhöriga och vännerna njuta ett tag till av just
sin person som behöver ett nytt organ.
Låt dina anhöriga slippa ta beslutet när du ligger där och det
är dags att besluta om dina organ ska få leva vidare i en annans kropp.

Vi har en mycket kär vän som är sjuk.
Vi älskar honom och vi älskar att umgås med hans lilla familj.
Därför ber jag er nu att sprida budskapet om vad viktigt det är att donera organ.

Livsviktigt!

Ta beslutet och registrera ER
Imorgon kan det vara försent.


När vi dör så vill jag att ni ALLA ska ha registrerat er
och tackat ja till att donera era organ.

TACK!

Och länka gärna vidare.




Det handla bara om ett EM!

Farbror Melker kände sig nog ganska uppgiven alla gånger han hamnade i vattnet där ute på Saltkråkan.

Och när han vaknade upp dagen efter var han troligtvis vid bättre mod.

Så ni vuxna män som sitter där ute med tom blick; det blir bättre.

Det gör ont i början men sen blir ni vana vid förnedringen och smärtan.

Ungefär som att bajsa ner sig vid en förlossning.

 


Norskens rättegång!

Igår började norskens rättegång i sal 250.

Och jag sitter med datorn i knät och följer den live via nätet.

De där personerna med extra mycket i studielån påstår att
norsken inte är psykiskt störd.

Vad är då fel med honom?

För alla normala dödar inte så många ungdomar som stödjer personer från olika
kulturer och länder.

Är det för han är norsk?
Är det för att har har skilda föräldrar?
Är det för han är man?
Är det för han är tunnhårig?
Är det för han är blond?
Är det för han har tänder?

Skulle ha varit mycket enklare om han varit psykiskt störd.

Skulle kunna tro att det finns en viss nämndeman i Oslo som har
lite lätt ångest just nu....

Detta måste vara den ultimata rättegången att vara nämndeman i och så kommer detta till känna.

För övrigt tycker jag det är väldigt dåligt med produktplacering i rättsalen.

Följs av medier över hela världen.
Fatta marknadsföringen!

Och huvudpersonen själv är sååå nöjd över att det följs.
Då får fler höra hans budskap och äckliga åsikter.


Barn föder barn!

Läste en artikel i Aftonbladet om ett barn på 10 år
som fött ett barn...

Jorå så att.

Sen började jag fundera över bilden:



Varför har han hjälm?!!?

Är det pappan?
Är han rädd för att få ett baseballs-trä i skallen?

Just asking.

Privat äldreomsorg!

Så går det om vi privatiserar äldreomsorgen till vinstdrivande företag.


Kaos med andra ord!

Nu har jag upplevt de värsta dagarna på jobbet.

Denna vecka slog vi ihop två grupper till en.

Ny personal och nya vårdtagare.

Kaos med andra ord.

Fyra bilar fattas.

Kaos med andra ord.

Fem personal sjuka.

Kaos med andra ord.

Vårdtagare som får vinterkräksjukan och mer personal behövs.

Kaos med andra ord.

Över 10 cm snö faller från himmelen och gömmer isfläckarna.

Kaos med andra ord.

Personal faller och skadar sig.

Kaos med andra ord.

Kommunens kylsystem havererar och kommunens serverar stoppar.

Kaos med andra ord.

Vi tar hand om våra vårdtagare efter scheman på datorn.

Kaos med andra ord.

Just nu vill jag gå tillbaka till tiden då man rapporterade
via mun till mun och inte via en dator.

Vi har ingen koll utan våra datorer.

Kaos med andra ord.

Vi som var inne och jobbade dessa dagar har slitit ont men med gott mod.

Mitt uppe i detta kaos så får jag underbara ord från vårdatagare så man orkar lite till...

Imorgon är jag beordrad vila för att sedan köra igen på söndag.

Jag har fått VIP-biljetter till DAD men orkar bara inte gå.
Har sett fram emot denna konsert i ett halvår
men både kropp o själ säger nej.

Vill man utföra terrordåd mot våra kommuner så ska man slå ut datasystemet.

Vill INTE uppleva detta igen.

Vill lägga tiden på omsorg och inte tekniken.







Att det ska vara så svårt!

Är det för många delar eller vad är problemet!



Jag behöver papper efter att vissa saker är gjorda!


Sjuka bevis!

Sociala medier gör att vi förmedlar extra mycket med sjukdom.

Gå in på Twitter, bloggar eller Facebook och läs om hur sjuka folk är.

Det skrivs i minsta detalj hur många gånger de snyter sig,
vad de tar för mediciner, vilken temperatur deras sargade kropp har.

De måste verkligen bevisa och hävda sig för sina arbetskamrater och chefer att
de verkligen är sjuka.

Tänk om arbetskamraterna tror man ligger hemma och är fejksjuk?

Bäst att dra till med en vidrig statusuppdatering för att bevisa att man är sjuk på riktigt!

"Fryser, ont i halsen, snyter blod. Tar en alvedon och kryper ner under filten igen."

För räckte det med att ringa och sjukskriva sig via telefon.


Tidigare inlägg
RSS 2.0