minkamera

Arvika Nyheter som kom ut 29/7 2009 kommer jag att spara. Jag hoppas att sidan sju väcker många känslor hos er som har barn och/eller någon gång har haft en åsikt om våldtäkt. Mamman har skrivit det verkligen bra och jag lider med hennes saknad över kontroll.

Vi som föräldrar kan kontrollera över hur vi uppfostrar våra barn och försöka ge dem en världsbild med respekt. Vi kan bara försöka. Hur de tolkar den och vad de gör med den det vet vi inte men vi måste försöka så gott vi kan. Ingen annan än vi kan ge våra barn deras värderingar.

Vill ni vara den föräldern som har en son eller dotter som blivit misstänkt för våldtäkt eller medhjälp till våldtäkt? Lär vi våra barn respekt och jämställdhet så har vi en god grund att stå på. Kommer våra barn att ha styrkan att säga till och avbryta en våldtäkt? Kommer våra barn ha styrkan att säga nej till alkohol i tonåren? Det vet vi inte men vi kan försöka ge dem kunskap och respekt.

Jag vet att jag kommer ha väldig dålig kontroll över vad min dotter gör under sin tonårstid eftersom jag troligtvis inte kommer vara välkommen med henne ut på hennes fritid. Jag hatar det. Jag vill ha kontroll. Jag kan lära mina barn respekt och ge dem självkänsla så de vågar säga nej och hjälpa sina vänner. Men kommer deras kompisar att ha det självförtroende att de vågar ställa upp och hjälpa mina barn i sådana situationer? Därför skriver jag detta och hoppas vi hjälps åt att ändra samhällets och våra barns syn på respekt för en annan människa oavsett kön, sexuell läggning, ålder, bakgrund och värderingar.

Vill ni läsa en annan berättelse än den som nämns i Arvika Nyheter så tycker jag att ni ska läsa Flickan och skulden av Katarina Wennstam. Jag har hört många liknande berättelser och tyvärr är de inte slut än. Det finns tusentals berättelser från brottsoffer här i Sverige och vi måste börja lyssna på dessa och försöka ändra på samhällets syn på våldtäkt. Man kan inte ändra på en annan person men om vi kan ändra på oss själva och våran bild på tjejer som bli våldtagna.