minkamera

För tio år sedan satte jag min fot i ett gym senast. Tio år.... Man hinner få ganska dålig kondition på tio år. 1999 körde jag spinning och var på väg att få upp flåset. Sen kom det en midsommarafton. En blöt, mycket blöt midsommarafton. Och smarta Anna bestämde sig för att ta cykeln denna afton. Det hela slutade med operation av en fotledsfraktur. Efter det var det dax att bli lat på heltid.

Tills i afton. Ullis, min käre vän har lurat med mig på ett pass på Hälsokompaniet i Arvika. Det kan bara sluta på ett sätt: Åt helvete!!!

Eller
så tar jag med mig fikakorgen och sätter mig på en rödrutig duk och tittar på de andra.
Eller
så kämpar jag i två minuter och sen dör pga syrebrist och överansrängt hjärta.
Eller
så kissar jag ner mig på grund av att jag ska visa att jag också minnsann kan göra coola hopp och i samma sekund upptäcka att det där med knipövningar visst fyller en funktion.
Eller
så kommer Brad pitt och räddar mig och Agneta, Maud och Ullis får stå där och se längtandes efter oss när vi åker i väg i hans nypolerade stora båt.

Jo, för jag har tagit med mig stödpersoner. Det fattas en. För nu är tanken att de ska rädda mig när jag svimmar. Men jag kan ju svimma framåt, bakom, till vänster och till höger. Så nu är frågan, vem räddar mig om jag faller där inte de står?

Det får nog bli kaffekorgen och den rödrutiga filten efter en närmare eftertanke ändå...