minkamera

Just det.
Jag vet inte om jag har berättat var jag jobbar med just nu.

Jag jobbar på ett "korttids-" boende inom Arvika kommun.

På detta boende är det en väldig blandad kompott.

När en brukare/ patient ligger på sjukhus och sedan blir så pass frisk så den inte hör hemma
på sjukhuset men inte klarar att komma hem; då kommer dom till oss.

Det kan vara en ungdom som tagit en överdos och förlorat allt och måste lära sig prata, gå, äta osv.
Det kan vara dementa som söker nytt boende för just dementa.
Det kan vara trafikskadade som behöver rehab för att klara sin vardagssituation.
Det kan vara cancerpatienter som har väldigt få dagar kvar i livet och det finns ingen medicinsk hjälp kvar .
Det kan vara personer som behöver komma bort ett tag så anhöriga i hemmet får vila sig.

En otrolig blandning av folk.

Och jag älskart!

Du vet aldrig vad som väntar när du öppnar en dörr till nästa brukare.

Men vissa frågar om jag är allvarlig när jag säger att jag längtar till mitt jobb och om jag verkligen tycker om
att jobba med detta.

Och det är klart att när man står i 25 graders värme och torkar bort skit från en dammsugare och tömmer byrålådor på kiss; då är det lätt att hålla sig för skratt.

Men det är så mycket mer!

Vi ser till att anhöriga får ett fint slut när deras älskade somnar in.
Vi hjälper personer att klara vardagen på ett sätt så de slipper bo i missär eftersom de inte klarar att bo själva.
Brukaren har det säkrare hos oss, väldigt många skadar sig i hemmet.
Vi står för en social vardag. Ni ska bara veta vad många äldre som inte har någon anhörig som hälsar på dem.
Vi hjälper till med det medicinska.

Och vi har roligt på jobbet!
Jag tror att om personalen är positiv och bjuder på sig själva så blir vardagen lättare för de boende.

Men jag önskade att vi hade mer TID. Tid att sitta ner och lyssna.
Lyssna på vad just den brukaren har varit med om.
Vad är deras livshistoria?

Jag önskade att jag kunde få berätta för er vad vissa har varit med om för det finns sådana historier
så man gråter av skratt och ibland önskar man att brukaren aldrig hade behövt fått uppleva just det som de berättade.

Men tid är pengar och just pengar får inte vård och omsorg kosta i Sverige idag.

Det ska effektiviseras och vi glömmer människan som finns bakom statistiken.

Men då får vi i personalen jobba extra mycket med vårat humör så vi bjuder på oss själva
och sliter som djur för att hinna med en extra minut av omsorg.

Allt detta gör jag för en månadslön på 17 000 kr.

Dags att höja lönerna inom vården?



Nyvaken nattarbetare.