minkamera

Det har snart gått två månader sedan jag blev sjukskriven.

Kraschade totalt. 

Fick två alternativ av min kollega;

-Antingen åker du upp till sjukhuset eller så går du hem. Det är ju något fel!

Jag skulle svänga in till jobbet med bilen.

Kunde inte bromsa.

Visste inte att bilen hade bromsar.

Tittade på instrumentpanel och ratten ifall det skulle finnas en knapp som bromsade bilen.

Icke.

Var bara låta bilen sakta ner av sig själv och sen stanna.

Jag valde att gå hem.

Läkarbesök, provtagningar, mediciner och en lång sjukskrivning.

 Har inte kunnat besöka jobbet sedan dess fast jag längtar dit.

Får hjärtklappning bara jag tänker på det.

Vill inte ha någon kontakt alls.

Kuratorn sa sist att jag kanske inte ska räkna med att gå till jobbet eller boka in några möten i år.

Jag fattar inte att det är sant.

Jag vill så mycket men orkar inte ens tänka tanken.

Min kollega och vänner hade sagt till mig redan för ett halvår sedan att jag skulle sakta ner. Sjukskriva mig. Ta lite ledigt. Lugna ner mig.

Men jag lyssnade inte trots minnesluckor, ständiga hjärtrusningar och stigande puls, sömnsvårigheter och koncentrationssvårigheter.

Bland annat.

Ångrar bittert att jag inte lyssnade.