minkamera

Klockan är 14:25 och jag har orkat tagit mig ur sängen.

Sitter i fåtöljen och önskar att jag hade energin jag hade igår.

Då skulle jag städa och rensa ur skåp i källaren

men det slutade med att jag städade i flera timmar.

Var så jäkla gött att kunna göra något vettigt!

Men jag lär mig ju aldrig.

Idag skulle jag fortsätta röja i källaren

men jag har inte klarat gått ur sängen förrän nu.

Hjärnan är mos och orken som jag hade igår är bortskrapad.

Batteriet tömt.

Förr kunde jag jobba heltid på min ordinarie arbetsplats, ha kommunala politiska uppdrag i diverse styrelser, fullmäktige, föreningar, arbetsplatsombud, närvara på olika föreläsningar och kurser, jobba extra på ett privat boende, städa, röja, laga mat, bjuda in all världens vänner o bekanta på mat o kaffe, vara social i elitklass.

Nu är all den energin bortblåst och vissa dagar har jag lika mycket ork som en uppeldad glasspinne.

Noll ork. Som idag. 

Bara tomglor och tar mig ingenstans.

Andra dagar tror jag att jag har ork och försöker åka  iväg för en kaffe. Sätter mig i bilen och börjar köra.

Får åka tillbaka för den jävla hjärtklappningen gör så jag tror jag ska dö.

Nästa gång kanske planen är att jag ska handla.

Klarar köra till affären men när jag väl kommer dit så vet jag inte vad jag ska handla och tror att vi behöver mjölk. Hittar inte mjölkkylen och köper med några äpplen istället.

Sätter mig i bilen och panikångesten kommer med extra allt.

Jag har inte verktygen eller hjälpen för att få ordning på det här. Jag "måste landa först".

Som jag hatar det uttrycket!

Jag vill ha komma igång snabbt!

Hitta mig själv och komma på fötter igen.

Självklart förstår jag att jag inte kan fortsätta som jag har gjort men att sitta hemma och inte ha orken att ens koka ett ägg är vidrigt!

Jag är långtidssjukskriven och går hos kurator. Om några månader ska jag få behandling men inte nu. 

-Du har inte landat än!