Det är inget allvarligt hoppas jag!
Fick frågan av en politisk kollega.
Skrev till några och talade om att jag inte kommer ställa upp på några uppdrag eller listor inför valet 2018.
Avsäger mig allt.
Då fick jag bl.a. tillbaka; att hälsan kommer först och det är inget allvarligt hoppas jag!
Detta har satt sig.
Inget allvarligt....
Är jag bara lite trött kanske? Vad är allvarligt?
Är cancer eller en stroke allvarligt?
Det här är allvarligt!
Psykisk ohälsa är dödligt.
Många dagar och nätter är en fruktansvärd kamp.
Förstår till fullo att folk tar livet av sig.
Att sitta hemma och ha panikångest som inte ger med sig är.... ja jag vet inte vad jag ska skriva.
Man känner att man klarar inget mer.
Fortsätter det så här så orkar jag inte leva.
Orkar inte leva med ångesten, hjärtklappningen, tårarna och sorgen över energin och glädjen som är borta.
Timmarna går och tårarna tar slut och andningen kommer tillbaka.
Man får en paus. Men vet inte hur länge.
När kommer nästa ångestattack och hur länge varar den?
Orkar jag en till? Eller 100 till?
Jag har mina tabletter, min familj, mina vänner och ett skattesystem som gör det möjligt för mig att ta mig igenom det här.
Frågan är bara hur länge man orkar? Hur länge varar sjukskrivningen? Kommer behandlingen att hjälpa? Hur länge orkar mina vänner?
Jag är lyckligt lottad som har den här borgen runt mig.
Jag ska kämpa.
Men först måste jag kapitulera och sen bygga nytt.
Trött hjärna!
Klockan är 14:25 och jag har orkat tagit mig ur sängen.
Sitter i fåtöljen och önskar att jag hade energin jag hade igår.
Då skulle jag städa och rensa ur skåp i källaren
men det slutade med att jag städade i flera timmar.
Var så jäkla gött att kunna göra något vettigt!
Men jag lär mig ju aldrig.
Idag skulle jag fortsätta röja i källaren
men jag har inte klarat gått ur sängen förrän nu.
Hjärnan är mos och orken som jag hade igår är bortskrapad.
Batteriet tömt.
Förr kunde jag jobba heltid på min ordinarie arbetsplats, ha kommunala politiska uppdrag i diverse styrelser, fullmäktige, föreningar, arbetsplatsombud, närvara på olika föreläsningar och kurser, jobba extra på ett privat boende, städa, röja, laga
mat, bjuda in all världens vänner o bekanta på mat o kaffe, vara social i elitklass.
Nu är all den energin bortblåst och vissa dagar har jag lika mycket ork som en uppeldad glasspinne.
Noll ork. Som idag.
Bara tomglor och tar mig ingenstans.
Andra dagar tror jag att jag har ork och försöker åka iväg för en kaffe. Sätter mig i bilen och börjar köra.
Får åka tillbaka för den jävla hjärtklappningen gör så jag tror jag ska dö.
Nästa gång kanske planen är att jag ska handla.
Klarar köra till affären men när jag väl kommer dit så vet jag inte vad jag ska handla och tror att vi behöver mjölk. Hittar inte mjölkkylen och köper med några äpplen istället.
Sätter mig i bilen och panikångesten kommer med extra allt.
Jag har inte verktygen eller hjälpen för att få ordning på det här. Jag "måste landa först".
Som jag hatar det uttrycket!
Jag vill ha komma igång snabbt!
Hitta mig själv och komma på fötter igen.
Självklart förstår jag att jag inte kan fortsätta som jag har gjort men att sitta hemma och inte ha orken att ens koka ett ägg är vidrigt!
Jag är långtidssjukskriven och går hos kurator. Om några månader ska jag få behandling men inte nu.
-Du har inte landat än!
